MIN TID HÄR I USA

Mitt liv här är så himla likt mitt liv hemma i Sverige men samtidigt inte, för allt här är så himla annorlunda jämfört med hemma i Kalmar. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå att jag faktiskt är på andra sidan jordklotet, att jag faktisk är i USA och att alla andra är hemma i Sverige tusentals mil bort. Att det är hela 8 timmar i tidsskillnad mellan Idaho och Kalmar. Det känns verkligen jättekonstigt. Detta är ju min vardag nu och på något sätt är det riktigt jobbigt att tänka på att jag om mindre än två månader måste lämna lilla Saint Anthony även om jag mest av allt just nu bara vill åka hem till Sverige igen. 
 
Jag vill inte gå in i detaljer just nu, kanske får en del av er veta hela historien i framtiden men jag vill ändå förklara lite vad som har hänt. De som känner mig väl vet om att jag har haft det väldigt svårt redan innan jag kom till min värdfamilj. Jag mådde inte alls bra de första veckorna här. Jag var väldigt ledsen och jag trivdes inte alls vilket jag nästan hade förberätt mig innan jag kom av olika anledningar. Det gick upp och ner hela tiden. Efter ett tag någonstans där i mellan började vänja mig vid allt vilket inte alls är bra. Jag var liksom inte mig själv. Många har sagt till mig att byta värdfamilj redan de första dagarna jag kom hit. Jag ville verkligen göra det också men jag vet att det inte är lätt att byta familj. Jag ville också ge det en chans och visa att jag försökt innan jag ville byta. Det gick två månader och sedan så bröt jag ihop totalt. Jag hade det så fruktansvärt jobbigt och jag mådde extremt dåligt. Hade ångest att komma hem efter skolan speciellt när fotbollen slutade så blev det värre. Ville aldrig att det skulle bli lov eller att det skulle bli helg för jag ville aldrig lämna skolan. Tillslut så sa jag stopp. Det får vara nog nu. Jag orkade inte stå ut med det här längre så jag bestämde mig för att ta tag i saken ordentligt i December. Det är trots allt mitt år och jag ska inte behöva minnas den så här. Men den här processen att försöka byta familj har varit extemt jobbigt och det känns som jag har gått in i så många väggar för allt har gått emot mig. 

Jag försökte hur länge som helst att byta värdfamilj men det gick liksom inte, det är jättesvårt att förklara hur jag mått eller hur jag har haft det. Många vet om att jag har haft det jobbigt men jag har nog knappt berättat hälften av allt som fått mig att må så dåligt. Det här började ju såklart påverka mig på så många sätt. Men det var inte förens i början av februari som min LC gick med på att byta familj, efter äntligen 6 månaders försök så fick jag veta att jag äntligen har fått klartteckan att få byta värdfamilj men då återstår det att leta efter en ny familj. Det har ju som sagt varit extremt jobbigt och hela "leta efter ny värdfamilj" -prosessen har nästan varit värre. Jag kände skuldkänslor, ilska men samtidigt överlycklig att jag skulle få byta. Jag har varit rädd och stressad över att rykten ska spridas och att min värdfamilj skulle bli arga. Jag var rädd att de skulle bli arga över att jag ville byta familj men jag tror inte de faktiskt förstod hur dåligt jag faktiskt mådde. Mina värdföräldrar har verkligen gjort allt för att jag ska trivas men det funkade helt enkelt inte att bo där med min värdsyster. Jag hade väldigt splittrade känslor men jag visste att för mitt eget bästa så var jag helt enkelt tvungen att byta familj för jag trivdes inte där. Hela processen att försöka byta familj har varit så fruktansvärt rörigt och komplicerad då massa annat blev involverade. 
 
Sedan när det kom till den dagen att berätta för min värdfamilj att jag ska flytta var nog det allra jobbigaste. Att berätta för familjen var något jag fick göra helt själv. Jag är ju ändå 19 år och ska kunna klara av sånt här men jag tror inte ni förstår hur fruktansvärt jobbbig den här situationen var och sen skulle jag göra det själv, vilket jag själv inte alls var beredd på, så det blev inte direkt lättare. 

Jag vill att alla ska förstå, att leva ett utbytesår är verkligen inte alltid en dans på rosor. Vilket jag var helt inställd på innan jag lämnade Sverige, för att inte få för höga förhoppningar. Men ärligt talat så har mitt år sugit rejält. Det enda som faktiskt gjorde mig glad var skolan och all high school spirit på matcherna. Allt handlar verkligen om tur och det är slumpen som delar ut den. En del utbytesstudenter har tur och har det helt underbart i 10 hela månader. En del har riktigt otur och får det riktigt dåligt och väljer till och med att avbryta sitt år och åka hem, vilket jag faktiskt var väldigt nära på att göra även att göra och funderat på sedan i November, men det var det absolut sista alternativet jag ville ta men jag mådde så fruktansvärt dåligt på så många sätt. Många utbytesstudenter kämpar så otroligt mycket under sitt utbytesår. Det är inte alls så roligt alla gånger som det verkar på bloggarna. Man får anpassa sig, leva i ett främmande land och du känner ingen när du kommer dit. Det är faktiskt väldigt tufft. Allt som händer får du liksom ta hand om helt ensam, får du problem så får du själv komma på en lösning själv. Det finns knappt ingen som kan hjälpa dig just där och då, i mitt fall så var det verkligen ingen som kunde hjälpa mig ur detta. Alla dina vänner och din familj är på andra sidan jordklotet. Flera mil och tidskillnader bort. Det är svårt att flytta till ett annat land helt ensam och jag är så extremt stolta över oss som faktiskt klarar av det här. Vi är så fruktansvärt starka och vi får så sjukt mycket erfaranhet av det här äventyret. Jag har verkligen lärt mig att uppskatta mitt liv hemma i Sverige som jag förut ogillade. Man uppskattar sina nära och kära mer än vad man gjorde innan man åkte. 

Jag vill inte skrämma er blivande utbytesstudenter som läser min blogg nu men jag vill inte dölja sanningen. Trots allt jag har varit med om under mitt utbytesår så har det verkligen varit så värt det och jag ångrar inte alls att jag åkte! Jag har lärt mig så otroligt mycket och det känns som att efter detta så känns det som att det kommer bli svårt att trycka ner mig, för jag har redan upplevt det värsta, förstår ni hur jag menar? Så jag vill bara säga att allt, verkligen ALLT är möjligt under ditt utbytesår så va verkligen beredd på det. Jag hoppas ni alla har det bra vart i världen ni än är, kram på er!

Kommentarer:

1 Ewelina:

Vad tråkigt att det blev så konstigt för dig :/

2 Matilda:

Jag är så fruktansvärt stolt över dig min bästavän, du är så otroligt stark och detta året har gjort dig ännu starkare. Jag älskar dig så och jag hoppas de här två sista månaderna blir de bästa i ditt liv och jag själv längtar såååå mycket tills vi ses igen! ❤️

Kommentera här: