ATT KOMMA HEM..

Har suttit och skrivit det här så många gånger. Tänkt igenom meningarna om och om igen i mitt huvud. Borde jag eller borde jag inte. Men jag känner att jag måste. Som ni alla redan förmodligen vet så har mitt utbytesår varit tufft. Lärorikt men väldigt tufft. Jag ångrar verkligen inte mitt utbytesår för jag har fått uppleva så mycket, växt otroligt mycket som person och jag vet att utan det här utbytesåret hade jag inte kunnat bli den personen som jag är idag. Erfarenheterna från året är något som jag vet kommer hjälpa mig i framtiden väldigt mycket.
 
Jag har längtat hem varje dag och jag räknade ner dagarna redan efter första veckan i Idaho Det kan låta som jag bara gav upp men jag kämpade faktiskt, även att allt gick emot mig. Jag kämpade så mycket med allt. Hade ett leende på läpparna när jag inombords bröt ihop. Trots att jag har mycket att säga om min gamla värdsyster i min första familj, så har jag ändå henne att tacka en del saker för. Utan henne hade jag inte varit den människan jag är idag eller ens försökt att bli en bättre människa. Jag måste faktiskt säga att jag är så stolt över mig själv som faktiskt klarade av att vara kvar hela 10 månader där borta. Jag kämpade för jag ville inte att hon skulle vinna över mig, hon skulle inte få ta hela mitt dyra utbytesår ifrån mig. Hon fick inte vinna. Jag känner att mer än såhär kan jag inte skriva ut här än att hon är anledning till att mitt år blev som det blev. Jag må ha varit 18 år när jag åkte iväg, men att vara i ett främmande land i en familj du verkligen inte känner dig välkommen hos tack vare av en person, hur hanterar man det? Under hela min tid i USA har jag varit väldigt vilsen och jag är fortfarande det. Det låter inte så tufft men det är verkligen svårt att förklara hur man egentligen hade det där borta för många kommer nog inte riktigt kunna förstå det.
 
Jag kände mig verkligen mer än redo att åka hem när det var runt 2 veckor kvar till hemresa. Jag var så redo. Och nu är jag hemma men ändå känner jag mig så vilsen. Ångesten som jag hade hoppats på att lämna kvar i USA försvann inte utan släpas med mig hela tiden vart jag än går och jag försöker hitta anledningen till den. Jag tycker om alla mina vänner så mycket men jag känner inte längre att jag klickar med dem på samma sätt. För jag har förändras och på ett sätt gör det mig så ledsen när de är glada och jag inte riktigt kan känna samma glädje som dem på det sättet som jag gjorde innan. Allting här hemma är precis likadant, ingenting har egentligen förändrats. Men jag är inte den personen som jag var innan jag åkte och jag märker det, speciellt runt de människorna som jag är nära här hemma. Det känns så hemskt att säga att jag inte känner att jag klickar med mina vänner längre, som att jag bara tar mina vänner förgivet. Det gör jag inte. Jag vill inte känna såhär. Jag försöker verkligen att tänka bort allt men det går inte. Jag vill verkligen inte känna såhär för mina vänner är jättefina.
 
De första dagarna jag kom hem var jag så upptagen att jag knappt hann tänka eller känna. Men efter det la sig så var allt jag kände ångest. Exakt hela tiden och jag får panik vilket leder till ännu mer ångest som jag inte kan springa ifrån. Detta är ju något jag har fått under mitt utbytesår och varit rädd att de skulle följa med mig hem. Stundvis känner jag mig så otroligt löjlig och tänker att det finns värre saker i världen än min ångest, och de gör det. Jag vet att jag inte vill tillbaka till Idaho och jag vet att det är här hemma i lilla Kalmar jag vill vara. Jag vet inte om det är bara jag som känner mig såhär och är helt snurrig. Jag har hört att många får en kulturkrock när de kommer hem men jag vet inte om det är de jag har? Det är många tankar och känslor som jag försöker hantera just nu, förhoppningsvis blir det bättre när skolan börjar om lite mer än en vecka. Detta kommer nog bli mitt sista inlägg här på bloggen på ett bra tag. Osäkert om jag återgår till bloggandet och till den här bloggen igen. Hoppas ni mår bra iallafall!

♥ Kram M

Kommentera här: